Helt korrekt som alla verkar kommit fram till om varför man behöver två varianter, men ville bara förtydliga lite bättre vad "normalläge" är och när de respektive typerna kan behövas.
Saxat ur Banläran (Kungl. Järnvägsstyrelsen, 1916): "Till normalläge väljes det läge, som växeln i regel skall intaga"
Saxat ur Säkerhetsordning (Säo, Kungl. Järnvägsstyrelsen, 1941): "
Normalläge för växel eller spårspärr == visst, på förhand bestämt läge, som växeln eller spårspärren i regel skall intaga.
Anm. Det motsatta läget benämnes växelns eller spårspärrens omlagda läge."
Det innebär alltså i de flesta fall rakspår, särskilt om man tänker på infartsväxlar och i de fallen har man ofta valet att kunna lägga växelklotet på den sidan om spåret som gör att den intar normalläge när klotet pekar mot spåret, vilket nog känns mest naturligt. Dessa växlar skall alltså vara av den typen som du fick lägga till, när gult är upp om klotet pekar mot spåret.
Ett exempel när man kan behöva den andra typen är skyddsväxlar, alltså växlar som har samma uppgift som spårspärrar, att skydda ett tågspår från angränsande sidotåg- eller stickspår genom att leda ut eventuella tåg eller vagnar som kommit i rullning till ett kort stickspår med en stoppbock. Dessa växlar skall som normalläge intaga det skyddande läget, dvs ut på det korta stickspåret.
Se denna bangårdsritning som exempel:
http://www.ekeving.se/t/BL1916/pl_1.jpg
Här är växel nummer 5 en skyddsväxel och skall alltså som normalläge ha växeln lagd ut på stickspåret. Man skulle på grund av att det är trångt mellan spåren antagligen placera växelklotet på yttre sidan om växlen, bort ifrån bangården, vilket skulle leda till att denna växel har sitt normalläge när klotet pekar ut ifrån spåret, alltså tvärt emot det förra exemplet. Då behöver man den första typen av växel som du gjorde, där gult är upp när klotet pekar bort ifrån spåret.