Skriver lite på en berättelse som jag tänkte dela med mig av 
Detta är första delen, så kommer jag fylla på med fler när jag har tid Hoppas ni uppskattar den och kommentera gärna lite om vad ni tyckte osv.
Det var en varm sommardag i juni. Två mopeder kom körandes i hög fart på varsin sida om en kurva. De såg inte varandra förens det var försent. Mopederna körde in i varandra i en våldsam krasch. Båda pojkarna som körde flög av mopederna och slog i marken. Det blev tyst, en oroade tystnad. Ingen av pojkarna rörde på sig. Det började komma ut folk ur husen som hört krashen. Det blev genast mer ljudligt på olycksplatsen och folk hade panik. Vissa sprang fram och kollade puls på pojkarna, andra ringde larmcentralen och vissa stog bra chockat och såg på de båda pojkarna som låg helt stilla på marken denna varma sommardag.
Joel tittade sig omkring. Han satt i ett rum och hade ingen aning om vart han var. Han tittade sig omkring och såg bara vita väggar. Nej, det var en annan kille också. Han verkade vara i samma ålder. Det var tyst i rummet. Den andra pojken satt även han och tittade sig omkring i rummet. Joel tog mod till sig.
”Vem är du?” frågade han den andra killen.
”David, och du?” svarade han och stirrade på Joel.
”Jag heter Joel. Vart är vi?”
”Jag vet inte. Jag minns bara att jag var ute på min moped...” David avbröt sig själv när en dörr öppnades och en man i vita kläder klev in. I handen bar han en pärm som var full med papper. Han log mot de båda killarna.
”Jaha ja, välkomna borde man kanske säga” sade mannen. Han fortsatte. ”Ja, ni undrar säkert var ni är och vad ni gör här.”
”Bra gissat!” utbrast David. Han fick en snabb blick från mannen som fortsatte berätta.
”Jo, ni har varit med om en olycka. Ni körde in i varandra när ni åkte moped och hamnade i koma. Så nu har ni kommit till en världen mellan livet och döden. Det är ni själva som kan avgöra om ni ska överleva eller om ni ska få resa till döden.” David började skratta.
”Haha, är det något slags skämt eller?” undrade han. Mannen såg allvarligt på honom.
”Tyvärr inte. För att överleva måste ni sammarbeta med varandra, ni måste klara av alla uppdrag som ni får på vägen annars kommer ni aldrig mer vakna upp och få träffa era föräldrar”
Joel såg tvekande på mannen. Han behövde smälta det han just fått förklarat för sig. Han hade aldrig trott på ett liv efter döden och knappast en värld som man kom till när man svävade över liv och död. Han såg mot David som också verkade sitta och fundera.
”Jag kommer lämna er nu, när ni är redo att anta ert första uppdrag så går ni ut igenom dörren. Men kom då ihåg att ni då måste hjälpa varandra, för ni klarar det inte ensamma. Lycka till!” sa mannen och gick ut igenom dörren.
”Haha, vilken jävla tomte” skrattade David men tystnade när han såg Joels min.
”Fattar du inte att vi kommer att dö?” undrade Joel förtvivlat.
”Med den inställningen ja...” svarade David. Han reste sig upp och öppnade dörren och försvann ut igenom den.
”Men hallå, vänta på mig!” sa Joel oroligt och sprang efter.