Ok, jag fick fullkomligt hjärnsläpp och läste fel eller hade annat i huvudet... :o

Ah, jo, det är ju lätt hänt. :p

Om två veckor bär det dock av till Nordtyskland igen, denna gång ensam och med tåg hela vägen från Stockholmsförorten. :)

Matteprov på Torsdag. En hel termins matte, och jag fattar ingenting. Åt helvete med det!

Matte A-E?
Vilken kurs då?

Matte är ju kul =D

Har också matteprov imorgon! Matte B.

Själv så har man ingen matte alls den här terminen... Känns tråkigt, för börjar verkligen glömma bort en del saker.

Matte är hemskt...

Förhållandet, som efter problemen i somras och höstas, är återlappat - det sprack igen. Den här gången eftersom jag pga arbetslöshet tvingas flytta 45 mil, hem till Sandviken igen.

Lägenheten uppsagd, förhållandet slut... Har inga vänner hemma i Sandviken, utan alla är här i Jämtland. Men jag tvingas helt enkelt flytta pga bristen på jobb.
Hur går man vidare efter något sådant? Hur går man vidare när man inte har någon att prata med, ingen att få en kram av när man mår som sämst? Hur fasen bär man sig åt?

Din familj finns väl fortfarande kvar?

Jo, jag vet. Det är min räddning just nu.
Men det är ändå inte som vänner...

Jag vill verkligen inte låta gnällig, bortskämd eller så. Men det är helt enkelt förjävla jobbigt att lämna sin flickvän och alla sina vänner - mot sin vilja...

Men de försvinner väl inte bara för att du flyttar hem till Sandviken igen?

[quote=Sparkfot;251495]Men de försvinner väl inte bara för att du flyttar hem till Sandviken igen?[/QUOTE

45 mil är inte så kort så man bara kan åka dit hur som helst och när man flyttar långt och inte är med sina vänner är det lätt hänt att man helt tappar kontakten med varandra.
Dson: Jag hoppas du kan hålla kontakten med dina vänner och din flickvän samt hitta nya vänner i Sandviken.

[quote=TGOJ gubben;251501]Fast idag finns ju båda telefon i form av samtal och internet/sociala medier man kan hålla kontakten via.

Sorgligt, jobbigt, å tråkigt, minst sagt.
Det är ju en sak om man gör allt det där av egen, fri vilja.

Inte mycket till tröst just nu kanske, men du är ju ung, och har livet framför dej, tids nog kommer nog både kärlek å jobb att "drabba" dej igen.

Just så. Och distansförhållanden är vanligt, och ibland på betydligt längre distanser än så.
Ditt vuxenliv har knappt börjat...